I was blindfolded but now i´m seeing, my mind was closing
Nyss hemkommen från födelsedagsfest hos en av Henkes kompisar. Jag var nära att banga med tanke på min huvudvärk som vägrar släppa taget... Är inne på sisådär 5:e dan idag så alvedon är min drog just nu, haha!
Men kändes jättebra att gå dit en sväng :) Dags att börja leva igen, att göra saker även kvällstid trots mörkret.
Riktigt kul dag på jobbet idag dessutom! Det märks att det är löning, haha! Sen att jag får jobba med de bästa gör ju inte direkt saken värre. Jisses vad ni är underbara! <3
Det går uppochner men idag har varit en riktigt bra dag :)
Light me up
Det finns inga ord för er fantastiska, underbara människor som finns vid min sida!
Jag är så sjukt tacksam att ha er nära! Det känns som om så mycket fokus har legat på mig den sen det hände och ibland känns det som om jag glömmer bort att fråga hur ni mår, och jag känner mig så dum. Det är ju ni som hållit mig flytande, som har räddat mig från att trilla ner i nåt svart hål. Det är ju er förtjänst att jag har kunnat orkat kämpa, för ni har kämpat med mig. Som sagt; det finns inga ord för att beskriva er, ni är helt enkelt för bra! Jag hoppas att ni vet att jag finns här för er, om än inte lika stark som jag har varit, men tillsammans är vi starka <3 och att ni mår bra är det viktigaste för mig! <3
Jag är så sjukt tacksam att ha er nära! Det känns som om så mycket fokus har legat på mig den sen det hände och ibland känns det som om jag glömmer bort att fråga hur ni mår, och jag känner mig så dum. Det är ju ni som hållit mig flytande, som har räddat mig från att trilla ner i nåt svart hål. Det är ju er förtjänst att jag har kunnat orkat kämpa, för ni har kämpat med mig. Som sagt; det finns inga ord för att beskriva er, ni är helt enkelt för bra! Jag hoppas att ni vet att jag finns här för er, om än inte lika stark som jag har varit, men tillsammans är vi starka <3 och att ni mår bra är det viktigaste för mig! <3
Man måste dö några gånger innan man kan leva
Har länge tänkt å skriva det här inlägget... Kanske mest för mig själv... Jag vet inte.
1 december 2010. En dag som nog aldrig kommer försvinna ur mitt minne. Det var dagen innan min födelsedag och jag kände mig så jäkla glad inför att fira den då hela familjen skulle samlas hemma hos mig. Jag känner fortfarande den känslan i kroppen vissa dagar, hur en känsla kan dö och bytas ut så snabbt. Jag hade jobbat till stängning, träffade en massa fina Tuna Park:are på bussen, däribland Mona. Världens finaste Mona. Vi bestämde oss för att ta en fika och invänta bussen som stannar längre upp på Eskilsgatan. Vi missade ett par-tre bussar men lyckades till slut komma med 21.45 bussen. Vi stod en stund och pratade utanför Monas hus innan vi skildes åt. Jag plockade upp mobilen för att ringa Ellisen, jag behövde ventilera allt som bubblade inom mig och till 99% är det Elli som jag ringer när det är nåt, vad det än må vara. Fina bästavännen <3
Jag hade precis kommit upp på gården, med Elli fortfarande i örat och letandes i väskan efter nycklarna, när jag plötsligt ser två skepnader bakom mig. Jag vet inte riktigt vad som händer eller vad som går igenom huvudet där och då. Jag skriker när dom kommer emot mig. Plötsligt ligger jag på backen, precis utanför porten. Hemma. Jag vet inte vad som händer, hur jag ska reagera. Den ena killen håller fast mig medan den andra slår mig i ansiktet med knytnäven och tar väskan, mobilen... Det kändes som om en del av mig dog där och då. Jag vet inte alls hur lång tid det tog eller hur länge jag låg där efter att dom hade stuckit. Min första tanke som slog mig när jag hade rest på mig var hur jag skulle ta mig in eftersom nycklarna låg i väskan.
Jag bankade på min grannes fönster där jag såg att det lyste. Hon kom och öppnade, lät mig komma in till henne där hon och hennes väninnor tog hand om mig. Barbro, min granne, ringde polisen och sen till sin son, Stefan, som också bor i huset som är huvudnyckelansvarig. En av väninnorna ringde sin man för att spärra mitt kort. Det hände så himla mycket och kroppen måste ha varit i chock för jag kunde inte ens gråta. Det gick inte. Jag ifrågasatte nästan mig själv att det hade hänt. Jag fick låna telefon att ringa mamma&pappa, och Elli. Elli som hade hört mig skrika, följt av att samtalet bröts, därefter försökt ringa flera gånger utan att få nåt svar. Jag var inte ensam, Ellisen var där. Samtidigt önskar jag att hon hade sluppit höra.
Jag vet inte hur lång tid det tog innan polisen kom. Enligt Barbro var dom rätt snabba. Vi gick in till mig, Stefan följde med som stöd. En av poliserna ställde en massa frågor och känslan var rätt surrealistisk. Jag skulle ju hem och baka inför helgen, vad fan var allt det här?! Gång på gång ifrågasatte jag om det hade hänt eller inte. Hur kunde jag känna mig så lugn? Skulle polisen tro på min historia när jag var så lugn? Tänk om dom trodde att jag ljög... Det var så mycket som flög genom huvudet där vid köksbordet. Strax innan poliserna skulle ge sig av kom mamma&pappa och där och då tror jag chocken släppte. Allt kom på en gång och jag stod i mammas famn och grät högt. Det kändes som om jag skulle gå sönder. Flera gånger under kvällen tänkte jag... "dagen före min födelsedag..." Jag vet inte varför men det var det som gick runt. Jag kommer inte riktigt ihåg hur resten av kvällen tedde sig. Mamma sov iallafall kvar. Jag ville inte lämna lägenheten eftersom nycklarna var väck. Pappa anordnade en slags låsanordning i form av soffbordet och några böcker, innan han åkte hem till Amber.
Mamma och jag satt uppe en stund. Jag kände mig lugn och grät om vartannat, jag förstod nog aldrig riktigt vad som hade hänt samma kväll. Varken mamma eller jag sov speciellt mycket den natten. Jag tror att jag var uppe och kissade säkert 10-15 gånger av vad jag tror var chocken som började släppa.
Dagen efter var min födelsedag. Stefan fixade så att mitt lås byttes, mamma&jag åkte upp till akuten för att göra en rättsundersökning, ner till Telia för att fixa simkort med samma nummer, till jobbet för att träffa Elli. Jag har nog aldrig gråtit så mycket på en dag någonsin. Fy fan.
Det är svårt att förklara tiden efter. Så många människor som fanns där på ett eller annat sätt, det är helt sjukt. Utan er - ni vet alla vad ni gjorde - hade jag aldrig klarat mig! Jag hade gett upp utan er för fan vad jobbigt det har varit - och fortfarande är. Dom tog min trygghet och kränkningen sen... jag vet inte hur jag ska förklara känslan.
Jag ska försöka skriva ytterligare ett inlägg om tiden efter när jag känner mig redo.
Ni är mina hjältar <3
1 december 2010. En dag som nog aldrig kommer försvinna ur mitt minne. Det var dagen innan min födelsedag och jag kände mig så jäkla glad inför att fira den då hela familjen skulle samlas hemma hos mig. Jag känner fortfarande den känslan i kroppen vissa dagar, hur en känsla kan dö och bytas ut så snabbt. Jag hade jobbat till stängning, träffade en massa fina Tuna Park:are på bussen, däribland Mona. Världens finaste Mona. Vi bestämde oss för att ta en fika och invänta bussen som stannar längre upp på Eskilsgatan. Vi missade ett par-tre bussar men lyckades till slut komma med 21.45 bussen. Vi stod en stund och pratade utanför Monas hus innan vi skildes åt. Jag plockade upp mobilen för att ringa Ellisen, jag behövde ventilera allt som bubblade inom mig och till 99% är det Elli som jag ringer när det är nåt, vad det än må vara. Fina bästavännen <3
Jag hade precis kommit upp på gården, med Elli fortfarande i örat och letandes i väskan efter nycklarna, när jag plötsligt ser två skepnader bakom mig. Jag vet inte riktigt vad som händer eller vad som går igenom huvudet där och då. Jag skriker när dom kommer emot mig. Plötsligt ligger jag på backen, precis utanför porten. Hemma. Jag vet inte vad som händer, hur jag ska reagera. Den ena killen håller fast mig medan den andra slår mig i ansiktet med knytnäven och tar väskan, mobilen... Det kändes som om en del av mig dog där och då. Jag vet inte alls hur lång tid det tog eller hur länge jag låg där efter att dom hade stuckit. Min första tanke som slog mig när jag hade rest på mig var hur jag skulle ta mig in eftersom nycklarna låg i väskan.
Jag bankade på min grannes fönster där jag såg att det lyste. Hon kom och öppnade, lät mig komma in till henne där hon och hennes väninnor tog hand om mig. Barbro, min granne, ringde polisen och sen till sin son, Stefan, som också bor i huset som är huvudnyckelansvarig. En av väninnorna ringde sin man för att spärra mitt kort. Det hände så himla mycket och kroppen måste ha varit i chock för jag kunde inte ens gråta. Det gick inte. Jag ifrågasatte nästan mig själv att det hade hänt. Jag fick låna telefon att ringa mamma&pappa, och Elli. Elli som hade hört mig skrika, följt av att samtalet bröts, därefter försökt ringa flera gånger utan att få nåt svar. Jag var inte ensam, Ellisen var där. Samtidigt önskar jag att hon hade sluppit höra.
Jag vet inte hur lång tid det tog innan polisen kom. Enligt Barbro var dom rätt snabba. Vi gick in till mig, Stefan följde med som stöd. En av poliserna ställde en massa frågor och känslan var rätt surrealistisk. Jag skulle ju hem och baka inför helgen, vad fan var allt det här?! Gång på gång ifrågasatte jag om det hade hänt eller inte. Hur kunde jag känna mig så lugn? Skulle polisen tro på min historia när jag var så lugn? Tänk om dom trodde att jag ljög... Det var så mycket som flög genom huvudet där vid köksbordet. Strax innan poliserna skulle ge sig av kom mamma&pappa och där och då tror jag chocken släppte. Allt kom på en gång och jag stod i mammas famn och grät högt. Det kändes som om jag skulle gå sönder. Flera gånger under kvällen tänkte jag... "dagen före min födelsedag..." Jag vet inte varför men det var det som gick runt. Jag kommer inte riktigt ihåg hur resten av kvällen tedde sig. Mamma sov iallafall kvar. Jag ville inte lämna lägenheten eftersom nycklarna var väck. Pappa anordnade en slags låsanordning i form av soffbordet och några böcker, innan han åkte hem till Amber.
Mamma och jag satt uppe en stund. Jag kände mig lugn och grät om vartannat, jag förstod nog aldrig riktigt vad som hade hänt samma kväll. Varken mamma eller jag sov speciellt mycket den natten. Jag tror att jag var uppe och kissade säkert 10-15 gånger av vad jag tror var chocken som började släppa.
Dagen efter var min födelsedag. Stefan fixade så att mitt lås byttes, mamma&jag åkte upp till akuten för att göra en rättsundersökning, ner till Telia för att fixa simkort med samma nummer, till jobbet för att träffa Elli. Jag har nog aldrig gråtit så mycket på en dag någonsin. Fy fan.
Det är svårt att förklara tiden efter. Så många människor som fanns där på ett eller annat sätt, det är helt sjukt. Utan er - ni vet alla vad ni gjorde - hade jag aldrig klarat mig! Jag hade gett upp utan er för fan vad jobbigt det har varit - och fortfarande är. Dom tog min trygghet och kränkningen sen... jag vet inte hur jag ska förklara känslan.
Jag ska försöka skriva ytterligare ett inlägg om tiden efter när jag känner mig redo.
Ni är mina hjältar <3