Man måste dö några gånger innan man kan leva
1 december 2010. En dag som nog aldrig kommer försvinna ur mitt minne. Det var dagen innan min födelsedag och jag kände mig så jäkla glad inför att fira den då hela familjen skulle samlas hemma hos mig. Jag känner fortfarande den känslan i kroppen vissa dagar, hur en känsla kan dö och bytas ut så snabbt. Jag hade jobbat till stängning, träffade en massa fina Tuna Park:are på bussen, däribland Mona. Världens finaste Mona. Vi bestämde oss för att ta en fika och invänta bussen som stannar längre upp på Eskilsgatan. Vi missade ett par-tre bussar men lyckades till slut komma med 21.45 bussen. Vi stod en stund och pratade utanför Monas hus innan vi skildes åt. Jag plockade upp mobilen för att ringa Ellisen, jag behövde ventilera allt som bubblade inom mig och till 99% är det Elli som jag ringer när det är nåt, vad det än må vara. Fina bästavännen <3
Jag hade precis kommit upp på gården, med Elli fortfarande i örat och letandes i väskan efter nycklarna, när jag plötsligt ser två skepnader bakom mig. Jag vet inte riktigt vad som händer eller vad som går igenom huvudet där och då. Jag skriker när dom kommer emot mig. Plötsligt ligger jag på backen, precis utanför porten. Hemma. Jag vet inte vad som händer, hur jag ska reagera. Den ena killen håller fast mig medan den andra slår mig i ansiktet med knytnäven och tar väskan, mobilen... Det kändes som om en del av mig dog där och då. Jag vet inte alls hur lång tid det tog eller hur länge jag låg där efter att dom hade stuckit. Min första tanke som slog mig när jag hade rest på mig var hur jag skulle ta mig in eftersom nycklarna låg i väskan.
Jag bankade på min grannes fönster där jag såg att det lyste. Hon kom och öppnade, lät mig komma in till henne där hon och hennes väninnor tog hand om mig. Barbro, min granne, ringde polisen och sen till sin son, Stefan, som också bor i huset som är huvudnyckelansvarig. En av väninnorna ringde sin man för att spärra mitt kort. Det hände så himla mycket och kroppen måste ha varit i chock för jag kunde inte ens gråta. Det gick inte. Jag ifrågasatte nästan mig själv att det hade hänt. Jag fick låna telefon att ringa mamma&pappa, och Elli. Elli som hade hört mig skrika, följt av att samtalet bröts, därefter försökt ringa flera gånger utan att få nåt svar. Jag var inte ensam, Ellisen var där. Samtidigt önskar jag att hon hade sluppit höra.
Jag vet inte hur lång tid det tog innan polisen kom. Enligt Barbro var dom rätt snabba. Vi gick in till mig, Stefan följde med som stöd. En av poliserna ställde en massa frågor och känslan var rätt surrealistisk. Jag skulle ju hem och baka inför helgen, vad fan var allt det här?! Gång på gång ifrågasatte jag om det hade hänt eller inte. Hur kunde jag känna mig så lugn? Skulle polisen tro på min historia när jag var så lugn? Tänk om dom trodde att jag ljög... Det var så mycket som flög genom huvudet där vid köksbordet. Strax innan poliserna skulle ge sig av kom mamma&pappa och där och då tror jag chocken släppte. Allt kom på en gång och jag stod i mammas famn och grät högt. Det kändes som om jag skulle gå sönder. Flera gånger under kvällen tänkte jag... "dagen före min födelsedag..." Jag vet inte varför men det var det som gick runt. Jag kommer inte riktigt ihåg hur resten av kvällen tedde sig. Mamma sov iallafall kvar. Jag ville inte lämna lägenheten eftersom nycklarna var väck. Pappa anordnade en slags låsanordning i form av soffbordet och några böcker, innan han åkte hem till Amber.
Mamma och jag satt uppe en stund. Jag kände mig lugn och grät om vartannat, jag förstod nog aldrig riktigt vad som hade hänt samma kväll. Varken mamma eller jag sov speciellt mycket den natten. Jag tror att jag var uppe och kissade säkert 10-15 gånger av vad jag tror var chocken som började släppa.
Dagen efter var min födelsedag. Stefan fixade så att mitt lås byttes, mamma&jag åkte upp till akuten för att göra en rättsundersökning, ner till Telia för att fixa simkort med samma nummer, till jobbet för att träffa Elli. Jag har nog aldrig gråtit så mycket på en dag någonsin. Fy fan.
Det är svårt att förklara tiden efter. Så många människor som fanns där på ett eller annat sätt, det är helt sjukt. Utan er - ni vet alla vad ni gjorde - hade jag aldrig klarat mig! Jag hade gett upp utan er för fan vad jobbigt det har varit - och fortfarande är. Dom tog min trygghet och kränkningen sen... jag vet inte hur jag ska förklara känslan.
Jag ska försöka skriva ytterligare ett inlägg om tiden efter när jag känner mig redo.
Ni är mina hjältar <3
Jag blir alldeles tårögd och ledsen när jag läser det här. Kan inte föreställa mig hur det känns. Jag blir så arg och ledsen på att andra människor kan bete sig så svinigt, har folk ingen medkänsla? Hur kan de göra såhär mot någon annan? Hur kan de leva med sig själva? Fyfan för dem!
Ta hand om dig tjejen! Kramar!
Bästastebästavän <3 som jag har sagt så många gånger, och som jag alltid kommer säga är att jag är så glad att du inte "var ensam", att du hade mig där när det hela inträffade.. DET gör att jag känner en lugnare känsla. För tänk om du hade vart helt själv, utan att jag hade haft en enda aning om vad som hänt, usch, det hade fått mig att må så mycket sämre! Denna oro och förtvivlan som gick genom mitt huvud från skriket tills du ringde upp mig, var den värsta tänkbara! Kändes som att klockan hade stannat och jag var alldeles matt i kroppen, trots att det gått max 10 minuter. Du vet att jag alltid finns här för dig, jag skulle gå genom eld för dig hjärtat!!! <3<3<3
Det skär i hjärtat att du aldrig kommer få må 100% bra igen, att ständigt ha oron kvar, men som sagt, du har alltid din familj och dina vänner som ställer upp, dag som natt om det är något som tynger dig.
<3 massa pussar till dig bästavännen <3
-utan dig, ingen mig!
Älskar dej!mam
sitter här o läser med tårar i ögonen. det är så orättvist att en sån underbar människa ska behöva bli utsatt för något så hemskt! önskar att jag kunde trolla bort allt det onda! du vet att jag finns här för dig hjärtat!