Tack tack tack
Mitt i allt, när livet känns jobbigt, dyker detta upp på mobilen från en jobbarkompis :
"Det finns 20 änglar här i världen. 10 sover fridfullt på molnen, 9 spelar harpa och en läser just nu detta sms. Tack för all omtanke vid min mammas bortgång. Det värmde ska du veta"
Även detta sms värmde otroligt :) Tack!
Each day is just another day
Hjälp mig även att ta mig ur denna löjliga förhoppning som jag bär på! Det är ju bara så jävla patetiskt!
Ta mig till Thailand och förvandla mig till en förnuftig människa, inte den drömmare jag redan är! Patetiskt är ordet!
Denna dag har varit som vilken dag som helst... kul. Är trött på skiten! Vill iväg!
Indra och Dess
By the way... Så här ser jag ut med ett leende på läpparna, inte vacker, bara jag.
Här med underbara kusinbarnet i famnen
Your perfect picture of me?
Har blivit riktigt dålig på att uppdatera bloggen. Jag som hade planerat att försöka skriva så gott som varje dag. Men så var det med det.
Kände att jag var tvungen att få ur mig allt som försiggår i mitt huvud...
Vardagen blandas just nu av mycket blandade känslor. Mest känns det som om dagarna bara går, den ena dagen är den andra lik. Känner mig fast och instängd här. Enda anledningen till varför jag stannar kvar här är tryggheten. Ena dagen är jag fylld av självförtroende och tror att jag klarar vad som helst! och andra dagen har de känslorna bytts ut till tvivel och självförtroendet är inte lika bra som dagen innan. Hur ska jag någonsin komma härifrån med de tankarna? Jag kvävs här!
Jag vill vara som Jessica. Modig och självsäker. Jag skulle också vilja åka till USA själv och bo där ett år och jobba som AuPair men hur ska jag kunna göra det när hjärtat slår fortare och hela kroppen försätts i rädsla så fort jag tänker på det!? Fega jävla jag! Så fort det börjar bli lite otryggt säger kroppen ifrån! Är det bara jag eller är det så människan är skapad?
Om så ens skulle vara skulle jag inte kunna ta mig härifrån ändå. Andreas. Eftersom han är sjuk och ingen vet när det blir operation eller så, så är det jäkligt svårt att planera den närmsta framtiden. För jag tänker inte flytta och lämna honom. Flyttar jag hoppas jag att han vill flytta med mig. Jag hoppas att vår kärlek övervinner detta som han/vi går igenom just nu. Ibland tvivlar jag för att jag känner mig rädd att jag inte räcker till. Att jag inte gör tillräckligt för att få honom att känna sig älskad.
Jag vet inte vad det är som hänt med mig. Jag blir så lätt irriterad och har fått svårt att konversera med familjen känns det som. Jag låter allt som oftast irriterad mot dem. Det är inte något jag vill eller har valt. Jag känner mig som ett monster. Om jag bara kunde förstå vad det är som försätter mig i denna känslostämning så skulle jag kunna göra någonting åt det. Men jag kan inte för vad har jag att arbeta med om jag inte vet vad jag ska arbeta med.
Jag vill känna mig viktig och behövd. Det är egoistiskt men jag behöver verkligen få uppleva den känslan nu, jag måste få ta till mig den.
Mitt i allt känns det mer och mer som att jag håller på och förlorar två nära vänner, det är så jävla tråkigt. Men jag orkar inte ta tag i det just nu, eller är det min uppgift? Saknar Jessica, ju längre tid det går ju mer inser jag hur mycket den människan betyder för mig. Maria, Jenny, Julia och Anna bor i olika städer vilka ligger minst 10 mil härifrån. Ingenting är längre som det var förr, under gymnasietiden. Vi dök upp hos varandra i tid och otid. Saknar det.
De helger det händer något brukar jag i vanlig ordning jobba.
Har blivit massa jobb nu på sistone, kanske mer än vad jag orkar med. 99% av jobbdagarna har jag haft tider som 12-21... Vad jag gör på min fritid?
Idag (läs fredag) är det precis på dagen en månad kvar tills Maria och jag pker till Thailand. Det känns overkligt och så otroligt skönt! Kanske hittar jag nyckeln till min känslostämning i ett land flera tusentals mil härifrån. Kanske...
Tills dess får ni stå ut med mig som den jag är idag.
Your perfect picture of me?
*Tack för mig*
Länge sedan jag skrev här
Mycket som händer just nu, men ändå inte. Konstig känsla det där men den stämmer in på mig för tillfället. Allt känns kanon i ena stunden för att sedan förvandlas till en konstig känsla som gnager i kroppen. Å andra sidan tror jag att grunden till hela min stämningsnärvaro ligger i Andreas sjukdom och att han mår dåligt. Jag försöker att finnas där och lyssna och stödja. Det är det jag vill. Däremot vet jag att jag inte är speciellt bra på det. Det är så jävla svårt att se någon man älskar vara så svag. Jag vill att han ska vara pigg och glad preis som förut men det fungerar inte så. Ena stunden vill jag bara hålla om och krama honom och andra stunder vill jag bara skrika åt honom att komma igen! Att komma igång! Men det fungerar inte så. Hans kropp är svag och han orkar inte. Det är inte hans fel. Det är bara det att jag är så jävla dålig på att ta till mig det. Förlåt älskling, men jag försöker verkligen!
Samtidigt som det är svårt att träffa honom är det så fantastiskt. Svårt att se honom må dåligt, fantastiskt att få vara med honom, vilket gör det hela värt det. Kärleken övervinner allt!
Fix it...
Jag önskar att jag inte var så otroligt feg. Så otroligt feg att jag tillåter min bror att får familjen att må dåligt. Jag hatar honom för det! Jag hatar honom för att han totalt avskärmat oss från sitt liv. Jag hatar honom för att han...övergivit oss... i saknad och ovisshet. Om jag inte var så otroligt feg skulle jag ta nästa tåg upp till Stockholm och konfrontera honom, men varför är det så svårt? Jag älskar honom ju fortfarande, en bror slutar man inte bara älska.Antagligen är det så han har gjort med oss så varför ska jag ens försöka? Å andra sidan vet jag inte, kanske älskar han oss fortfarande. Jag måste ta reda på sanningen innan jag kan börja acceptera det faktum att min bror inte längre... vill vara min bror.
Nåväl. Har en hel del jobb framöver nu i februari vilket är skönt så att jag slipper planera innehållslösa dagar. Och i slutet av mars väntar Thailand.
*Dess*