Vad är frihet?
Har gått ett tag sen jag skrev här sist så därför komma detta bli ett av mina längre (läs långa) inlägg.
Det känns som om det senaste halvåret på något sätt stått still samtidigt känns som om det har passerat sjukt fort. Det är en oförklarlig känsla. Som om livet stått still men ändå flytit på. Jag önskar jag kunde förklara bättre men jag rår knappt på känslan själv. Ibland känner jag mig mest tom. Jag försöker gå vidare men det är så jävla svårt. Min trygghet och mitt mod försvann där och då. Trygghet och mod som tagit mitt hela liv att bygga upp, försvann på ett par få minuter... Dom tog min frihet.
Livet har förändrats sen den dagen...Att stelna till så fort jag möter någon, att känna mig otrygg när jag väntar på hissen ovetandes om vem/vilka som kliver ur där (idag när jag väntade på hissen hörde jag killlröster, och gick och gömde mig tills hissen kommit ner och slagit upp dörrarna) det är fan en helt sjuk jävla känsla.
Jag pratar inte om det så mycket längre för på något sätt känns det så långt borta, samtidigt som det hela tiden genomsyrar allt jag gör. Jag blir arg&förbannad&besviken på mig själv att jag låter händelsen och dom två personerna få styra mitt liv. Jag har inte riktigt velat erkänna det för mig själv för jag har lovat mig själv att aldrig låta andra personer styra mitt liv. Men det är precis vad som sker.
Den kvällen kände jag mig så jäkla lycklig i varenda vrå i kroppen, som i ett lyckorus. Jag skulle få tillbringa helgen med hela min familj och en massa fina vänner, för att fira min födelsedag. Allt kändes så jäkla bra. Det kändes för bra för att vara sant. Och med en sån känsla kommer ofta ett bakslag. Tja, det skulle man ju kunna kalla det... i dubbel bemärkelse dessutom...
Utan alla er, baby, alla älskade vänner och familj hade jag aldrig klarat det här. Jag vet inte hur jag ska tacka och visa min uppskattning för allt ni har gjort och gör för mig. När händelsen spelas upp i huvudet och paniken sprids i hela kroppen och jag mest av allt bara vill krypa ur skinnet, försöker jag istället tränga fram minnet av allt ni gjort för mig istället, och paniken lägger sig. Ni har stöttat mig, låtit mig veta att jag är stark men att det är okej att gråta och få sörja. Ni har låtit mig få ta saker och ting i min egna takt och hört mig älta gång på gång. Det är skillnad på att leva och verkligen leva, och ni fick mig att aldrig tappa livsgnistan.
Det finns inga ord för hur underbara ni är <3
Det känns som om det senaste halvåret på något sätt stått still samtidigt känns som om det har passerat sjukt fort. Det är en oförklarlig känsla. Som om livet stått still men ändå flytit på. Jag önskar jag kunde förklara bättre men jag rår knappt på känslan själv. Ibland känner jag mig mest tom. Jag försöker gå vidare men det är så jävla svårt. Min trygghet och mitt mod försvann där och då. Trygghet och mod som tagit mitt hela liv att bygga upp, försvann på ett par få minuter... Dom tog min frihet.
Livet har förändrats sen den dagen...Att stelna till så fort jag möter någon, att känna mig otrygg när jag väntar på hissen ovetandes om vem/vilka som kliver ur där (idag när jag väntade på hissen hörde jag killlröster, och gick och gömde mig tills hissen kommit ner och slagit upp dörrarna) det är fan en helt sjuk jävla känsla.
Jag pratar inte om det så mycket längre för på något sätt känns det så långt borta, samtidigt som det hela tiden genomsyrar allt jag gör. Jag blir arg&förbannad&besviken på mig själv att jag låter händelsen och dom två personerna få styra mitt liv. Jag har inte riktigt velat erkänna det för mig själv för jag har lovat mig själv att aldrig låta andra personer styra mitt liv. Men det är precis vad som sker.
Den kvällen kände jag mig så jäkla lycklig i varenda vrå i kroppen, som i ett lyckorus. Jag skulle få tillbringa helgen med hela min familj och en massa fina vänner, för att fira min födelsedag. Allt kändes så jäkla bra. Det kändes för bra för att vara sant. Och med en sån känsla kommer ofta ett bakslag. Tja, det skulle man ju kunna kalla det... i dubbel bemärkelse dessutom...
Utan alla er, baby, alla älskade vänner och familj hade jag aldrig klarat det här. Jag vet inte hur jag ska tacka och visa min uppskattning för allt ni har gjort och gör för mig. När händelsen spelas upp i huvudet och paniken sprids i hela kroppen och jag mest av allt bara vill krypa ur skinnet, försöker jag istället tränga fram minnet av allt ni gjort för mig istället, och paniken lägger sig. Ni har stöttat mig, låtit mig veta att jag är stark men att det är okej att gråta och få sörja. Ni har låtit mig få ta saker och ting i min egna takt och hört mig älta gång på gång. Det är skillnad på att leva och verkligen leva, och ni fick mig att aldrig tappa livsgnistan.
Det finns inga ord för hur underbara ni är <3