Deep down in your heart I guess you know that it ain't right

Jag vet fan inte varför jag fortsätter skriva här. Ibland känns det bara skönt att kunna skriva orden, att inte behöva säga dom högt.
Jag försöker vara stark och när jag är bland människor jag tycker om och älskar så känns det oftast bra. Men så fort jag blir ensam undrar jag hur man lever? Jag känner mig så jävla liten. Vågar knappt sätta fötterna utanför lägenhetsdörren utan någon med mig, så jävla sjukt! Hur fan ska jag klara av jobbet om jag varje gång jag jobbar kväll ska få ångest å hjärtklappning för att ta mig hem!? Känner mig stressad över att hela tiden vara så beroende av andra människor, jag vill inte vara någons belastning.  Försöker hela tiden förtränga att det hänt men det är oftare och oftare som hela scenariot spelas upp i huvudet gång på gång och det blir med tiden mer och mer verkligt.

Mitt i allt händer samtidigt nåt som jag inte upplevt på så jäkla länge, om än nånsin...


När inget är sig likt

Lördagen var som att komma bort från verkligheten  för en stund.
Älskade fantastiska vänner&familj.


A million pieces

Jag försöker vara stark, tänker inte låta dom få ta hela mig. Det känns så overkligt... "Har det verkligen hänt?" Det har visst det. Den trygghet jag kände är som bortblåst. Kränkningen är total. Det är nog det värsta. Kränkningen.. Min styrka är borta. Men jag försöker.