Dessan

Man blir knäpp av att gå på Call-offen där en hel dag ägnas åt tankar (och siffror). Jag blir galen när jag aldrig vågar känna efter hur jag känner och mår. Jag vågar inte för tänk om känslorna som jag så fint har trängt undan plötsligt blommar upp igen? Jag vågar inte känna efter.
 
Dock blir man glad och hela ansiktet spricker upp i ett leende när man träffar på trevlig familjemedlem i en gång! Lite käftsläng och leenden och plötsligt går energinivån upp ett par hack. På rasterna är energinivån galet skön då familjen trycker ihop sig vid ett bord tätt intill varandra eftersom det är ett par stycken, haha! Dock är inte humorn på lika hög nivå, haha!

Efter jobbet åkte syster och jag till Tuna Park för att köpa sele och koppel till Tindra. Det var det enda vi skulle göra bestämde vi i bilen men som de flesta vet brukar de planerna ändras när det handlar om systrarna Nygren :) Kikade runt relativt snabbt och träffade på Anna :) På hemvägen blev det en sväng in på Drive-in på Max, sen hem och äta.


Efter maten satte syster på Tindra selen och kopplet och så tog vi med oss henne ut. Hon verkade mest upprörd över att det var så lerigt, haha! Hon tyckte nog det var lite läskigt men det ska nog gå bra!


/Dessan

Jobbade på Åhléns city (Sthlm) igår. Jag bävade mest inför det dagen innan eftersom jobbtiden där är 9,30 - 20,00 men dagen gick otroligt snabbt och vid 16,00 (!) gick jag på "lunch"! Dagen bjöd på en händelse jag sent kommer att glömma.

Just som jag står vid Lorealmontern så ser jag något i ögonvrån. Vad det var hann jag inte fundera över förrän jag - och resten av varuhuset tystnade och stelnade till av ett brak. Alla stannade upp och det spred sig en isande tystnad. Innan man riktigt hann reflektera över vad som hände kom väktarna rusande från alla håll och kanter och sprang ner i rulltrappan till Hemköp. Jag tittade ner och såg en tjej som stapplade fram bakom berget av varukorgar och som sedan segnade ner precis framför rulltrappan. Sedan blev det tjockt med människor och jag förflyttade mig bakåt ganska snabbt. Någon sa att det var en massa blod men den stora frågan var: "Vad var det som hände?" Det visade sig att tjejen hade suttit på räcket på en av rulltrapporna, räcket hade gett vika och hon föll rakt ner i Hemköp. Sex meter föll hon. Sex jävla meter. Hur hade det gått om inte korgarna hade stått där de stått och dämpat fallet och hon istället hade landat på stengolvet. Hade hon överlevt då? Samtidigt läste jag i tidningen idag att det var en man som hade fallit 2,5 meter och dött. Den här tjejen föll 6 meter...

Ibland inträffar saker som får en att förstå att livet snabbt kan ta en katastrofal vändning...

Hur jävla dum får man - JAG- vara? 

Jag trodde inte att jag kunde bli mer sårad än vad jag redan är!? Tro mig, nu gör det hundra gånger ondare. Jag är alldeles tom inuti. Chockad. Kan inte andas. Vet inte vart jag ska ta vägen. Jag känner mig... jag vet inte. Kroppen skakar och andas är svårt.
Jag trodde att jag betydde något? Men jag är inget annat än en tragisk jävla människa!

Ångest och smärta - välkomna tillbaka!

Orden kom av sig själv. Känslorna formade sig till ord. Äntligen

Andreas hörde av sig idag. Frågade hur jag mår och hur jag har det. Orden kom av sig själv, fastän jag inte hann känna efter: "Det är bra". Det känns som om det var ett tag sedan jag kunde säga det. Det var skönt att kunna föra en vanlig kompis-kommunikation med honom utan att känna smärta och ångest. I slutet flödade orden fritt för plötsligt kände jag mig stark att bekänna mina känslor.

En tid har jag känt att vi levt tillsammans i ett förhållande mest bestående av känslor som vänner. Inte som älskande. Vi har liksom levt i något tryggt och bekvämt. Jag sa att jag fortfarande älskar honom - men som vän. Jag skulle känna en stor förlust att förlora honom helt och fullt.


Det känns som om ett litet hål i hjärtat har fyllts. Samtidigt har det hackats ett nytt under dagen. Vänner som jag trodde var mina vänner verkar jag inte betyda mycket för.

Klagovisa? Kalla det så om du vill men detta är jag - fast i ord.

Då var dagarna på Åhléns City i Stockholm till ända för den här gången. Känns faktiskt ganska skönt. Dagarna där var ganska intensiva. Dock ordnade Gunita så att jag kunde få vara ledig idag, så himla skönt, tack! Det behövdes.
Spenderade dagen med världens bästa mamma i Västerås. Jag frågade henne igår, då jag fick reda på att jag fick en ledig dag, om vi inte kunde åka till Västerås eftersom jag vill få ordning i lägenheten, alla rum.  Först var vi en sväng på Nisses där jag köpte den sista och tredje tavlan så nu är mina fina tavlor förenade allihop :)
Sedan åkte vi till IKEA där jag hittade allt jag behövde ha, dvs tv-bänk med massa fack som jag köpte en massa korgar till :), kuddar och kuddfodral till hallen, stor växt till sovrummet och lite annat smått och gott. Därefter begav vi oss till Rusta där jag hittade kanonfina gardiner till sovrummet :) Även en kaffebryggare inhandlades och ytterligare två tavlor. Snälla mamma köpte gardinerna och kaffebryggaren, tack mamsen :)
Sista stoppet gjordes på Willys för att inhandla lite nödvändigheter.

Nu börjar det känns som mitt och Tindras hem och inte ja... "vårt hem". Santidigt vet jag inte hur jag egentligen känner och hanterar hela situationen i stort. Det har nästan gått tre veckor. Tre veckor... Det känns inte riktigt som om jag har hunnit bearbeta det hela samtidigt och samtidigt som hjärtat ibland känns som om det ska gå sönder av ångest och rädsla över det nya tror jag ändå någonstans att jag mår bra. Tankarna på oss finns där. Det är svårt att skjuta 6 år av sitt liv åt sidan, kliva förbi och börja ett nytt liv. Jag har i 6 år levt mitt liv genom honom. Jag har byggt upp en identitet genom och tillsammans med  honom. Nu får jag stå på egna ben och det är klart att jag klarar det men omställningen är svår. Jag har förlorat en av de som stod mig närmast. Kommer vi att kunna vara vänner för jag kan inte riktigt släppa taget. Vänner är väl bra?  Eller är det kanske vad jag borde göra, släppa taget?
Samtidigt känns det som om det bara är jag som är i behov att ändå ha något band emellan oss. Fan

Åh vad glad jag blir att så många läser min blogg! :)
Lämna gärna någon kommentar så att jag vet vilka ni är :) (Jag kan säkert klassas som en av de mest nyfikna i världen) ; )

/Dessan

Det har varit hektiska dagar den senaste tiden. De har mest innehållit jobb och en gnutta sömn.

Onsdag och torsdag jobbade jag på Kicks nere på stan. Lagom segt. Det var inte alls så mycket folk och från och till kom tankar och funderingar och trängde sig på. Jag försöker skjuta alla tankar åt sidan på jobbet åtminstone men de finns där ändå.
Andreas har flyttat och grejerna hans är väck. Det är nu som det verkligen känns som om att jag kan gå ett steg vidare, att jag nu måste börja bygga upp ett nytt liv. Min jobbarkompis Emma sa en grymt bra grej idag. Hon menade att i ett förhållande lever man liksom genom varandra. Där träffade hon mitt i prick. För det är så det känns. Det känns som om att jag har förlorat en del av mig och det är just det tomrummet som jag måste kämpa för att fylla. Känslan av övergivenhet.

Fredag, lördag och söndag har jag jobbat på Åhléns city i Stockholm för Nivea. De har gjort en storsatsning men en massa reklam överallt och ingenstans och på de stora Åhléns, alltså i Stockholm, Malmö och Göteborg är det alltså en stor kampanj och evenemang. Känns jäkligt kul att få t så vara del av det!

Imorgon ska jag egentligen på en kurs i Stockholm för Loreal men jag känner mig helt slut så jag har bestämt mig för att vara hemma och ordna med saker och ting. Fixa och inreda här hemma, städa och tvätta.
Det blir dock en sväng till IKEA med Jenny. Det ingår i "fixa och inreda". Jag behöver en hel del så att säga.

Resten av veckan är det jobb igen. Tisdag till och med torsdag kommer jag att jobba på Åhléns City och fredag och lördag kommer jag att vara på Kicks nere på stan här i Eskilstuna igen.


/Dessan