Jag får nog hålla allt tillbaks.
Åh i ena sekunden känns allt så jäkla bra. I nästa sätter osäkerheten in. För mycket grubblande. Ältande.
Jag lever för att leva i nuet och en dag ska jag också lära mig att leva i det. Nuet.
När "för bra för att vara sant"-känslan sätter in låter jag den inte bero utan låter paja den istället. Bort med den, för kan man verkligen tillåta sig att må så bra? Vad ligger i bakhåll? Jag vågar liksom inte låta mig känna den där lyckan, jag är nog alldeles för rädd att bli sårad eller bli ifråntagen känslan. Patetiskt jag vet.
På måndag går flyttlasset mot Eskilsgatan. Har forfarande svårt att fatta att allt faktiskt har hänt. Det känns helt sjukt och så jäkla bra. Det är dags för att kliva in i nåt nytt i livet, kanske på flera plan.
När allt händer samtidigt är det så jävla skönt å veta vilka som står där i vått och torrt. Vilka som är ens riktiga vänner. I vått och torrt. Genom allt. <3<3<3
Saknar dig.
GENOM ALLT, FÖR EVIGT <3<3<3