Den här känslan som jag har är inte min. Den blev kvar, är den din?
Är väl medveten om att jag inte uppdaterat på nästan en månad. Men tro mig, jag har gjort er och mig själv en tjänst att inte skriva. De senaste veckorna har varit som en jävla berg-och-dalbana. Och jag hatar berg-och-dalbanor. Jag gillar topparna, det är dalarna jag inte kan med och har svårt å ta mig uppför.
Ni vet känslan då det känns för bra för att vara sant. Jag hade den känslan. Samtidigt gror en annan känsla nånstans att något kommer att förstöra den där bra känslan. Den kom. Flera gånger om.
Jag är inte helt förvånad. Mest ledsen. Besviken. Nåväl.
Det där trycket över bröstet känner jag igen. Känslan av panik att vara ensam med mina tankar. Känslan av att inte stå ut med mig själv som sällskap. Det stavas ångest. Jag hatar det. Hatar. Att inte kunna sätta fingret på varför jag mår dåligt, vad det beror på... Känslan av tomhet.
Jag gömmer mig bakom masken av ett leende och försöker reda ut det som sker på insidan en annan dag.
Det känns skönt att jobba så mycket som jag gör just nu, 6-dagars veckor passar mig perfekt för att kunna skingra tankarna. Jag fasar för mina lediga dagar om jag inte har dagen uppbokad till max, hur jävla sjukt är inte det!? Vänner&familj, jag skulle dö utan er, tack för att ni finns!