Dessan

Långt inlägg...


Önskar att jag inte hade behövt kliva upp ur sängen imorse. Det är en sån dag. Sen att veta att man jobbat sen i torsdags å inte kommer vara ledig förrän på lördag gjorde ingenting lättare. Men jag hoppas imorgon blir en bättre dag. Det måste det bli.
Det har varit två psykiskt rätt jobbiga dagar de två senaste dygnen. Jag vet inte vart det kommer ifrån men plötsligt känns det som om allt bara bubblar ihop till en jävla röra. När jag väl lyckats placera tankar sådär så de inte riktigt stör, då slår de tillbaka. Allt blir till en röra. Jag önskar jag var liten igen. Så mycket jag hade gjort annorlunda. Saker som jag inte hade tillåtit påverka mig. Känslor jag inte hade låtit funnits. Människor jag hade hållit hårdare i. Människor som bara tar energi som jag inte hade släppt in i mitt liv.

Tror mycket beror på bostadsletandet. Jag är så trött på den här lägenheten. Hade det inte varit för kollektivet hade jag flyttat för länge sen. Förmodligen hade jag stuckit när exet stack. Men det gjorde jag inte. Jag blev kvar.
Det är blandade känslor för så mycket härliga minnen som finns här, allra minst med kollektivet. Att ha fått vara med från Nelias första dagar, och sen dess inte missat många dagar med ljuvligheten. Åh det har varit så mycket bra här! 
Men kollektivet letar större, och jag förstår dom absolut. Men utan dom här finns det inget som håller mig kvar just här. Tror det i och för sig kan vara bli en bra nystart. Tänk om man kunde lätta på hjärtat lika lätt som att flytta.
Nåväl.
 
Dessutom att min äldsta bror har kommit in i våra liv igen och bor med sin familj här. Det är fantastisk. Och ni vet att jag menar fantastiskt. Jag vet att man inte ska älta, men jag undrar bara var de där 5 åren tog vägen och om vi bara ska glömma dom? Utan orsaker och förklaringar och bara sätta punkt för det som varit. Jag vill sätta punkt för det som varit men jag vill veta orsaken. Det finns någonting inom mig som gror. En rädsla för att göra fel och åter förlora kontakten. Jag vill bara kunna vara jag och känna den där syskonkänslan av att bara vara... men jag hittar den inte. Jag är rädd att inte räcka till och jag har inte riktigt lärt mig att vara jag i sällskapet än. Men det kanske kommer en dag. Den dagen jag åter har byggt upp ett förtroende för honom. Ett förtroende utan osäkerhet eller otillräcklighet.
Varför kan jag inte göra som andra och bara låta det förflutna vara och se framåt...?
Jag vet svaret. Hur patetiskt det än må låta. Min då största förebild försvann då jag var i en ålder som nog gjorde det ännu svårare att acceptera. Istället för att visa hur ledsen och sårad jag var så vände jag taggarna utåt och vände det till nåt slags hat. Ett hat som jag kunde visa upp på ytan, men det fanns nog aldrig något riktigt sånt hat i hjärtat.
Det var sveket som sved. Det är få gånger jag har ringt en vän och gråtit i luren men en av de få gångerna var om min bror. Jessica blev den som kom över och lyssnade den kvällen. Scenariot sitter kvar.
Men jag är så jäkla glad för att han åter är tillbaka i familjen och jag ska försöka se framåt utan att dra upp det förflutna. Vi är en hel familj igen. Det är nog det som räknas i slutändan.

Mitt i all förvirring så blev dagens höjdpunkt lillhjärtat. Hörde små knackningar å nån som fixade&trixade med dörrhandtaget, öppnade å fick en stor kram och en puss <3 Härliga underbara unge!


Ni fina som håller mig på fötter, ni är alldeles underbara!


/Dess