Dessan

Smider planer och nu har jag kommit en liten bit på väg. Jag har kommit så långt att jag faktiskt tror på mig själv i det här. Jag kan. Jag vill. Jag ska. Det känns som om jag har förhalat det sååå länge men samtidigt har jag kanske inte varit redo förrän nu på det psykiska planet. Jag tror att jag har kommit till en punkt där jag faktiskt kan acceptera livet så som det är just nu. Jag ska inte ljuga, jag har jobbiga dagar men de bra dagarna överglänser alltmer ofta de dåliga dagarna. Häromdagen var en överjävlig dag inombords och någonting ångestliknande bultade innanför bröstkorgen. Jag hatar den känslan och jag försöker verkligen att peppa mig själv sådana dagar. Det syns inte på utsidan men det finns där. Men på något sätt känns saker och ting lättare att hantera nu och jag tror att jag menar det mesta.
Nåväl.

Men nu ska jag fasiken ta mig i kragen och faktiskt kunna erkänna för mig själv och andra att jag fan är bra på det jag gör. Jag kan det här så nu jävlar är jag pepp! Det må kanske vara ett litet steg för andra men ett stort steg för mig.