Dessan

Jag hatar att du alltid, på något jävla sätt nästlar dig in i mitt huvud. Jag hatar det och jag försöker få dig väck därifrån för det är det sista jag behöver just nu. Tro mig. Tänk om allt vore lika enkelt för mig som det är för dig. Jag vet så väl att det som är nu är det mesta som kommer att bli och jag vill inte mer än så. Så varför lyckades jag alltid bli så jävla involverad?
(Om det skulle vara så att du trots allt läser detta inlägg, vill jag gärna veta det. Bara för att. Jag vill förklara mig.) 


Just nu känns inte ens jobbet kul längre. Jag blir inte glad och känner inte att det är kul att jobba och då är det fan inte okej. Jag älskar ju det där jobbet. Älskar. Men de senaste dagarna har jag mest känt att jag bara vill därifrån. Jag hittar ingen energi någonstans ifrån och jag orkar knappt engagera mig i jobbet alls. Jag känner bara att jag inte orkar. Jag har sovit sjukt mycket de senaste dagarna, har somnat runt nio snåret och vaknat upp 12-14 timmar senare men inte fan har jag varit utvilad för det. Usch jag känner mig så trött på allt bara. Vill bara bort. Bort härifrån.

Det känns som om det mesta just nu har med den senaste månadens oändliga jobbande att göra. Det har blivit alldeles för påfrestande och det är inte förrän nu som det finns tid till att andas ut. Kanske skulle en resa göra det lättare, eller skulle det räknas som en flykt bort från det jobbiga?

"Situations get fucked up and turned around sooner or later, and I could be another fool or an exception to the rule."