Dessan

- Har alltid varit mitt motto och när jag har mått dåligt har jag inbillat mig det och velat stänga av. Men sanningen är den att hur mycket man (läs: jag) försöker stänga av så går det inte. Jag kan aldrig riktigt urskilja eller sätta ord på det jag känner för det är tusen saker samtidigt, men för det känner jag - alldeles för mycket?

Den senaste veckan har flutit (flytit?) på i sin egen takt. Har inte uträttat mycket vettigt och har inte heller avsatt så fruktansvärt mycket tid till att analysera varenda jävla tanke som dykt upp. Mycket tid men inte i den vanliga utsträckningen. Jag har försökt intala mig själv att acceptera verkligheten för vad den är. Jag försöker leva i nuet och inte tänka så mycket framåt för det är då stress- och ångestnerverna gör sig påminda. Givetvis skenar tankarna iväg. Det går inte att komma ifrån. Känslan av att vilja komma härifrån gnager fortfarande men istället för att fokusera på det jag inte har ska jag försöka fokusera på allt det jag har. Men kanske har jag äntligen hittat en tillfällig eller kanske tillochmed långsiktig lösning på saker och ting?