This is who I am
Nu ska ni få höra något patetiskt. Igår när jag klev utanför dörren på jobbet fick jag världens ångest. Ångest att behöva ta mig hem. Brukar det normalt inte vara tvärtom - att människor har ångest för att gå till jobbet och sen känner sig lättade när jobbdagen är slut... Jävla helvetesskitångest. Att man kan känna sig så jävla ensam, så jävla sårbar. Jag hatar det. Och jag hatar mig själv för det. För jag är inte ensam jag vet det, men det är inte samma sak. Jag gör som jag brukar, ignorerar det och kör vidare. Vad annars ska jag göra? Det finns inte så mycket att göra åt det. Nåväl.
Det känns dessutom att sommaren är över. Det känns fan tungt. Usch. Nu är vardagen och verkligheten tillbaka. När sommaren kommer kryper man liksom in i en sorts bubbla där saker och ting känns lätt och man får energi att hela tiden vilja göra saker. Nu är det som om någon stuckit en nål på den bubblan och jag letar febrilt efter en ny bubbla att krypa in i.
Nu är det snart dags att krypa ner i sängen. Få slut på tankarna för idag. Natti!
/Dess
Du har verkligen rätt i att det känns som om sommaren sjunger på sista refrängen, usch för det!
Men det är i alla fall mysigt att dricka te och tända värmeljus igen! Man får väl se det så. :)
I helgen jobbar jag, men jag tänkte ta mig i kragen och försöka gå ut och umgås lite på fredag.
På lördag ska vi till Robins pappa i Högsjö och fiska kräftor och plocka svamp, pensionärsgöra!
Fast mys ändå. :D
Vad ska du hitta på måntro?
Kram!