Changes...
Jag erkänner. Jag är rädd för förändringar. Livrädd faktiskt. Samtidigt älskar jag dom, dom lagom stora förändringarna.
Häromdagen hittade jag en fotoficka när jag städade... innehållet var sönderriva foton från ett tidigare liv. Varför fanns dom kvar? Dom borde ha slängts för en evighet sen. Men där låg dom, jag brydde mig inte ens om att kolla på delarna utan stoppade bara tillbaka allt där det låg. Fånigt att jag inte slängde skiten. Men kanske skulle det vara som att slänga en del av sitt liv? en del av det liv som en gång varit. Den förändringen som gjorde att jag var tvungen att börja leva ett nytt liv - börja om på nytt vet nog de flesta varför. Den blev rätt plötslig och radikal - fast det är väl så uppbrytningar är. Nåväl.
Det tog mig två månader att inse att det var början på ett nytt liv, en ny era. Allting kändes nytt och spännande. Idag känns det lite som att jag fallit tillbaka i den där bekväma tryggheten och det känns tryggt (såklart) - men samtidigt vill jag inte känna den där påtagligt trygga känslan. Jag vill att saker ska hända hela tiden. Vissa dagar önskar jag att jag hade mod nog att göra som Elin - dra iväg till ett annat land i några månader. Men just nu är jag inte stabil nog att tackla en sån stor förändring. Jag kunde knappt ta att Elin faktiskt skulle åka hur skulle det då bli om jag själv åkte? Dock har jag inte möjlighet att göra det heller med tanke på jobbet och så. Jag vill ha en liten förändring... vad nu det skulle vara. Nånting, Jag känner att jag behöver det.
/Dess
Häromdagen hittade jag en fotoficka när jag städade... innehållet var sönderriva foton från ett tidigare liv. Varför fanns dom kvar? Dom borde ha slängts för en evighet sen. Men där låg dom, jag brydde mig inte ens om att kolla på delarna utan stoppade bara tillbaka allt där det låg. Fånigt att jag inte slängde skiten. Men kanske skulle det vara som att slänga en del av sitt liv? en del av det liv som en gång varit. Den förändringen som gjorde att jag var tvungen att börja leva ett nytt liv - börja om på nytt vet nog de flesta varför. Den blev rätt plötslig och radikal - fast det är väl så uppbrytningar är. Nåväl.
Det tog mig två månader att inse att det var början på ett nytt liv, en ny era. Allting kändes nytt och spännande. Idag känns det lite som att jag fallit tillbaka i den där bekväma tryggheten och det känns tryggt (såklart) - men samtidigt vill jag inte känna den där påtagligt trygga känslan. Jag vill att saker ska hända hela tiden. Vissa dagar önskar jag att jag hade mod nog att göra som Elin - dra iväg till ett annat land i några månader. Men just nu är jag inte stabil nog att tackla en sån stor förändring. Jag kunde knappt ta att Elin faktiskt skulle åka hur skulle det då bli om jag själv åkte? Dock har jag inte möjlighet att göra det heller med tanke på jobbet och så. Jag vill ha en liten förändring... vad nu det skulle vara. Nånting, Jag känner att jag behöver det.
/Dess
Kommentarer
Postat av: Elli
Du måste tillåta dig själv att bara vara vissa gånger. Det behöver inte hända saker hela tiden. Men visst förstår jag att det e jobbigt men jag tror det är lättare att komma till insikt med vad man saknar/behöver/ vill ha här i livet. Du måste tänka på dig själv vettu! Din familj och dina vänner kommer du alltid ha kvar oavsätt vilka vägar du väljer att vandra här i livet. Jag vet att jag talar för alla när jag säger att vi alltid finns här för dig och vi älskar dig så himla mycket! Jag vet att du vet det :-) Puss hjärtat
Postat av: Anonym
de e ju aas kul att du ha korten kvar, inte just nu å tillbax kanske men sen, när du kommit så pass långt att du faktiskt kan se på korten å tycka de e oki, då kan de va kul.men vägen dit kan va tuff... sköt om dig. Kram
Trackback