Dessan

Jag tittar på bilder från i somras och förundras rätt mycket hur jäkla mycket jag har förändrats. Utseendemässigt helt klart (tacka fan för det!) men även som person. Det är väl klart att man förändras på ett år. Men sen är frågan om jag har förändrats till det bättre eller till det sämre...?
Till det bättre hör att jag inte dömer folk som jag gjort förut, jag accepterar människor som dom är. Jag tror att det hela har med att göra att jag har ett bättre självförtroende, eller att jag överhuvudtaget har ett självförtroende. Jag har modet att kunna säga till mina vänner att jag älskar dom och jag har modet att erkänna att jag aldrig skulle klara mig genom livet utan dem.

Till det sämre hör att jag känner att min familj kommer i skymundan. Jag är dålig på att höra av mig och att hälsa på hos mamma&pappa&tjejerna. Jag har aldrig tid att träffas, inte ens när syskon m.familjer är hemma (jag älskar mitt jobb men att jobba varenda jävla helg och inte hinna träffa sin familj?! ) Jag är helt enkelt förbannat jävla kass på att spendera tid med min familj som jag älskar och som jag skulle ge mitt liv till. Jag är knappt trevlig i telefonen när jag pratar med mamma... Jag låter mest sur och otrevlig. Jag antar att det är mitt dåliga samvete som språkar - men i en jävligt konstig form? I fredags höll jag på att glömma att pappa fyllde år!!! Jag höll på att glömma det!!! Hur fan tänker man då? Inte alls antar jag... Ja jag kom på det... 22.15!!! Dessutom kunde jag inte komma hem och fira honom! Hur skulle jag känna om pappa inte kunde komma och fira mig på min födelsedag?!

Vem???



Jag skulle kunna skriva så mycket mer men jag vet inte hur jag ska formulera mig.

/Dess