Dessan

Jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska uttrycka mig. Det finns inga ord för det som hänt idag, för jag trodde ärligt att det aldrig skulle hända. Jag trodde inte det. Innerst inne hoppades jag på det. Det är lite av en känsla av skräckblandad förtjusning. Hur i helvete gick det här till?!!!!!

Mamma ringde runt 19, jag låg i soffan och hade precis kollat på One Tree Hill och var sådär lagom känslomässig som alltid när jag kollat på det. "Det var någon här idag med två pojkar" sa hon. "Jaha? *funderade* Vilka?" Jag hade inte en susning. När hon sa det grät jag rätt ut, jag blev så sjukt chockad! Jag bara grät - och mamma grät. "Peter och tvillingarna" . Nånting hände i kroppen och från att nästan ha accepterat situationen, att inte ha honom i ens liv... jag vet inte vad jag kände eller tänkte - tårarna rann ändå och kroppen var i chocktillstånd och skakade. Fy fan!
Han hade sagt att han hade kommit till insikt med sig själv och sitt liv. Han sa att han var tacksam mot mamma och pappa. Pappa och han skulle hämta lite saker till Peter i Hälleforsnäs så mamma stannade hemma med lillkillarna. Sen var allihop på Lager157 en sväng. Jag kan inte förstå det, det känns så overkligt.  
Sprang upp till syrran och Pontus när jag gråtit klart med mamma, dem trodde mer eller mindre att någon hade dött när jag om upprusande helt söndergråten, flög in i syrrans famn och försökte få fram ord vilket inte var det lättaste då kroppen skakade som ett asplöv.