Broken hallelujah
Senast jag skrev ett inlägg här, för några dagar sedan, sket det sig och allt försvann. Det kanske var lika bra.
Nu när H&M lagret är över för den här säsongen börjas det tänkas igen. Jag har jobbet för GE Demo men det är endast på helgerna, det kan vara någon vardag ibland. Oftast fredag och lördag.
Jul och nyår är nu förbi. Känns ganska skönt samtidigt som det känns lite sorgligt. Har hunnit träffa många av vännerna under tiden. Det är märkligt. En del av dem känns det inte som om att jag inte känner längre. Jag vet inte vad jag ska säga eller riktigt hur jag ska bete mig för att det ska bli rätt. Jag vill vara mig. Den jag är idag men det känns svårt. För jag vet verkligen inte vem jag är. Det låter så löjligt "jag vet inte vem jag är". Men jag har inte riktigt hunnit rannsaka mig själv men när jag väl tar mig tid blir jag bara nedstämd. Jag är så otroligt splittrad för tillfället så det är helt sjukt! Jag vill så gärna prata med någon. Det känns som om jag inte vet med vem. Det hela känns tabubelagt att prata om och det är när orden sagts som verkligheten kommer i ett nafs. Men Jag har ju knappt kontakt med någon längre så jag knappast bara ringa någon. Dessutom vet jag inte hur jag skulle forma orden, hur jag skulle uttrycka mig. Så jag gör som jag gjort den senaste tiden - skiter i det helt enkelt! Det brukar vara det enklaste.
Just nu är jag så jävla trött på återkommande yrsel, illamående, knän som krånglar, oroligheten över Andreas kommande operation och tiden därefter, tiden därefter... Det märkliga är att det är det som känns som mest jobbigt. Tiden därefter.
Jag vill kunna se framåt. Jag vill kunna planera in resor och sådana saker som verkligen får mig att leva upp. Men det finns inte just nu. Allt är så osäkert. Så ostabilt.
Skit samma...
Nu när H&M lagret är över för den här säsongen börjas det tänkas igen. Jag har jobbet för GE Demo men det är endast på helgerna, det kan vara någon vardag ibland. Oftast fredag och lördag.
Jul och nyår är nu förbi. Känns ganska skönt samtidigt som det känns lite sorgligt. Har hunnit träffa många av vännerna under tiden. Det är märkligt. En del av dem känns det inte som om att jag inte känner längre. Jag vet inte vad jag ska säga eller riktigt hur jag ska bete mig för att det ska bli rätt. Jag vill vara mig. Den jag är idag men det känns svårt. För jag vet verkligen inte vem jag är. Det låter så löjligt "jag vet inte vem jag är". Men jag har inte riktigt hunnit rannsaka mig själv men när jag väl tar mig tid blir jag bara nedstämd. Jag är så otroligt splittrad för tillfället så det är helt sjukt! Jag vill så gärna prata med någon. Det känns som om jag inte vet med vem. Det hela känns tabubelagt att prata om och det är när orden sagts som verkligheten kommer i ett nafs. Men Jag har ju knappt kontakt med någon längre så jag knappast bara ringa någon. Dessutom vet jag inte hur jag skulle forma orden, hur jag skulle uttrycka mig. Så jag gör som jag gjort den senaste tiden - skiter i det helt enkelt! Det brukar vara det enklaste.
Just nu är jag så jävla trött på återkommande yrsel, illamående, knän som krånglar, oroligheten över Andreas kommande operation och tiden därefter, tiden därefter... Det märkliga är att det är det som känns som mest jobbigt. Tiden därefter.
Jag vill kunna se framåt. Jag vill kunna planera in resor och sådana saker som verkligen får mig att leva upp. Men det finns inte just nu. Allt är så osäkert. Så ostabilt.
Skit samma...
Kommentarer
Trackback
