Att leva i nuet - bara ett begrepp?
Fan. Nu är det fan dags att få det ur sig. Det gör ont i mig att låta allt min lediga tid gå åt, åt dessa jävla tankar.
Att leva i nuet verkar mer ha blivit ett begrepp än ett levnadssätt för mig en tid. Jag försöker och försöker men hela tiden försvinner tankarna åt olika håll, som att leva i en fantasi där allt är möjligt men ändå så långt borta.
Jag vill inte ta orden i min mun och förklara, för det hela känns mest konstigt och jag vet inte ens vad jag skulle säga, jag vet att vänner vill lyssna och hjälpa men ingen har nog riktigt förstått hur mycket personen i fråga faktiskt har påverkat mig? Jag kan inte ta på känslan som lägger sig som ett tungt täcke över hjärtat. Den där känslan som drar ner mig och tar min energi. Utanpå min kropp sitter fasaden med leenden men inombords känns det som ett enda stort kaos. Ett kaos som jag själv har orsakat, att jag tillät mig känna något. För det var väl vad jag gjorde? Eller? Jag känner mig så sjukt förvirrad mest hela tiden vilket gör mig trött och på dåligt humör. När jag väl tror att jag har kommit över tankarna så dyker "den ansvarige" upp i mina drömmar istället vilket får mig att förstå hur mycket den personen faktiskt påverkade mig, fastän jag inte riktigt vill erkänna det, men det måste jag nog. Ge mig tillbaka kontrollen över mitt känsloliv eller stäng av det helt, snälla!
Just nu låter jag Kings of Leon styra mina känslor för ett ögonblick.
/Dess
Att leva i nuet verkar mer ha blivit ett begrepp än ett levnadssätt för mig en tid. Jag försöker och försöker men hela tiden försvinner tankarna åt olika håll, som att leva i en fantasi där allt är möjligt men ändå så långt borta.
Jag vill inte ta orden i min mun och förklara, för det hela känns mest konstigt och jag vet inte ens vad jag skulle säga, jag vet att vänner vill lyssna och hjälpa men ingen har nog riktigt förstått hur mycket personen i fråga faktiskt har påverkat mig? Jag kan inte ta på känslan som lägger sig som ett tungt täcke över hjärtat. Den där känslan som drar ner mig och tar min energi. Utanpå min kropp sitter fasaden med leenden men inombords känns det som ett enda stort kaos. Ett kaos som jag själv har orsakat, att jag tillät mig känna något. För det var väl vad jag gjorde? Eller? Jag känner mig så sjukt förvirrad mest hela tiden vilket gör mig trött och på dåligt humör. När jag väl tror att jag har kommit över tankarna så dyker "den ansvarige" upp i mina drömmar istället vilket får mig att förstå hur mycket den personen faktiskt påverkade mig, fastän jag inte riktigt vill erkänna det, men det måste jag nog. Ge mig tillbaka kontrollen över mitt känsloliv eller stäng av det helt, snälla!
Just nu låter jag Kings of Leon styra mina känslor för ett ögonblick.
/Dess
Kommentarer
Trackback