Ta aldrig någon för given...
Här kommer lördagens uppdatering.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Jag var åtminstone ledig.
"Haha".
Pontus, syrran & jag åkte till mamma&pappa så att vi var där runt klockan tolv. I bilen på väg dit visste jag inte vad jag skulle känna. Jag trodde jag skulle vara mer nervös än jag kände mig. Kände mig mest förväntansfull.
Väl hos mamma & pappa så hade Peter och hans familj redan kommit. När vi kramades ville jag inte riktigt släppa taget. Jag har saknat hans varma och stora famn. Trygghet.
Efter att ha förlorat 5 år av hans liv, han 5 år av mitt så var det som om tiden hade stått stilla. Det var sån jäkla skön känsla! Det liksom bara var. Hela dagen liksom bara var. Tvillingarna hade ju energi så att säga, haha! Kane var sjukt likt Peter när han var liten medan Andrew var lik Keith (och Pia). Då var familjen äntligen och återigen fulländad!
Var rörande att se mamma&pappa så lyckliga i lördags. Speciellt mamma trippade liksom på rosa moln vilket kändes i hjärtat för jag vet hur ont i hjärta och själ de har haft i och med allt detta. Men nu är de liksom fulländade igen =)
<3
Det känns så himla bra och jag ser framemot att snart träffa dom igen =)
Ta hand om er och dem ni älskar!
/Dess
åhh vad glad jag är för Er skull! många kramar