Dessan

Jag är tillfreds med mitt liv.  Jag är självständig. Jag har självförtroende. Jag är lycklig.
Visst är det så? Eller?
 De senaste veckorna har jag levt i ett lyckorus med en otrolig aptit på vad livet ska erbjuda härnäst. Jag har som person ändrat mig otroligt mycket på bara några månader. Till det bättre tror jag, hoppas jag? 
Många har reagerat på att jag ändå har kommit över det så snabbt känslomässigt. Först nu när jag ändå känner att jag mår bra, försöker jag känna efter. Känna efter hur jag mår på riktigt. Är jag verkligen så glad och lycklig som jag verkar? Är det mitt nya jag?Jag försöker känna efter vad jag känner och tycker om Andreas och allt det vi faktiskt en gång hade. Men jag känner ingenting. Ingenting   Jag känner bara... tomhet? Fast jag vet inte om tomhet är en känsla eller bara... ingenting.
Mitt i allt tror jag ändå att jag är lycklig. Jag är gladare än på flera år känns det som, jag uppskattar de små händelserna och sakerna i vardagen så mycket mer än vad jag har gjort.  Men ändå nånstans är jag rädd; rädd för att obearbetade känslor plötsligt kommer alla på en gång? Om de finns där någonstans inom mig, önskar jag att de bara försvinner.


"Den starke är inte den som aldrig faller, utan den som finner styrkan att resa sig igen."

Jag vet inte om jag hann falla för syster yster stöttade mig när jag blev lämnad, när min andra halva plötsligt försvann tog hon snabbt den platsen. Hon lät mig inte falla för fallet hade blivit för djupt, det förstår jag nu.
 Hon fanns verkligen där för mig.  Min underbara syster är min andra hälft.


Jag blir så trött på mig själv - jag mår så otroligt bra men ändå gnager förgångna alltid någonstans i bakhuvudet.
Det känns om jag precis har låtit verkligheten kommit ifatt mig. Behöver jag verkligen alla svaren på de frågor om det förgångna och i framtiden?


/Dessan