Har gått ett tag sen jag skrev här sist så därför komma detta bli ett av mina längre (läs långa) inlägg.



Det känns som om det senaste halvåret på något sätt stått still samtidigt känns som om det har passerat sjukt fort. Det är en oförklarlig känsla. Som om livet stått still men ändå flytit på. Jag önskar jag kunde förklara bättre men jag rår knappt på känslan själv. Ibland känner jag mig mest tom. Jag försöker gå vidare men det är så jävla svårt. Min trygghet och mitt mod försvann där och då. Trygghet och mod som tagit mitt hela liv att bygga upp, försvann på ett par få minuter... Dom tog min frihet.

Livet har förändrats sen den dagen...Att stelna till så fort jag möter någon, att känna mig otrygg när jag väntar på hissen ovetandes om vem/vilka som kliver ur där (idag när jag väntade på hissen hörde jag killlröster, och gick och gömde mig tills hissen kommit ner och slagit upp dörrarna) det är fan en helt sjuk jävla känsla.
Jag pratar inte om det så mycket längre för på något sätt känns det så långt borta, samtidigt som det hela tiden genomsyrar allt jag gör. Jag blir arg&förbannad&besviken på mig själv att jag låter händelsen och dom två personerna få styra mitt liv. Jag har inte riktigt velat erkänna det för mig själv för jag har lovat mig själv att aldrig låta andra personer styra mitt liv. Men det är precis vad som sker.

Den kvällen kände jag mig så jäkla lycklig i varenda vrå i kroppen, som i ett lyckorus. Jag skulle få tillbringa helgen med hela min familj och en massa fina vänner, för att fira min födelsedag. Allt kändes så jäkla bra. Det kändes för bra för att vara sant. Och med en sån känsla kommer ofta ett bakslag. Tja, det skulle man ju kunna kalla det... i dubbel bemärkelse dessutom...

Utan alla er, baby, alla älskade vänner och familj hade jag aldrig klarat det här. Jag vet inte hur jag ska tacka och visa min uppskattning för allt ni har gjort och gör för mig. När händelsen spelas upp i huvudet och paniken sprids i hela kroppen och jag mest av allt bara vill krypa ur skinnet, försöker jag istället tränga fram minnet av allt ni gjort för mig istället, och paniken lägger sig. Ni har stöttat mig, låtit mig veta att jag är stark men att det är okej att gråta och få sörja. Ni har låtit mig få ta saker och ting i min egna takt och hört mig älta gång på gång. Det är skillnad på att leva och verkligen leva, och ni fick mig att aldrig tappa livsgnistan.
Det finns inga ord för hur underbara ni är <3

Det finns inga ord för er fantastiska, underbara människor som finns vid min sida!
Jag är så sjukt tacksam att ha er nära! Det känns som om så mycket fokus har legat på mig den sen det hände och ibland känns det som om jag glömmer bort att fråga hur ni mår, och jag känner mig så dum. Det är ju ni som hållit mig flytande, som har räddat mig från att trilla ner i nåt svart hål. Det är ju er förtjänst att jag har kunnat orkat kämpa, för ni har kämpat med mig.  Som sagt; det finns inga ord för att beskriva er, ni är helt enkelt för bra! Jag hoppas att ni vet att jag finns här för er, om än inte lika stark som jag har varit, men tillsammans är vi starka <3 och att ni mår bra är det viktigaste för mig! <3

Har länge tänkt å skriva det här inlägget... Kanske mest för mig själv... Jag vet inte.

1 december 2010. En dag som nog aldrig kommer försvinna ur mitt minne. Det var dagen innan min födelsedag och jag kände mig så jäkla glad inför att fira den då hela familjen skulle samlas hemma hos mig. Jag känner fortfarande den känslan i kroppen vissa dagar, hur en känsla kan dö och bytas ut så snabbt.  Jag hade jobbat till stängning, träffade en massa fina Tuna Park:are på bussen, däribland Mona. Världens finaste Mona. Vi bestämde oss för att ta en fika och invänta bussen som stannar längre upp på Eskilsgatan. Vi missade ett par-tre bussar men lyckades till slut komma med 21.45 bussen. Vi stod en stund och pratade utanför Monas hus innan vi skildes åt. Jag plockade upp mobilen för att ringa Ellisen, jag behövde ventilera allt som bubblade inom mig och till 99% är det Elli som jag ringer när det är nåt, vad det än må vara. Fina bästavännen <3
Jag hade precis kommit upp på gården, med Elli fortfarande i örat och letandes i väskan efter nycklarna, när jag plötsligt ser två skepnader bakom mig. Jag vet inte riktigt vad som händer eller vad som går igenom huvudet där och då. Jag skriker när dom kommer emot mig. Plötsligt ligger jag på backen, precis utanför porten. Hemma. Jag vet inte vad som händer, hur jag ska reagera.  Den ena killen håller fast mig medan den andra slår mig i ansiktet med knytnäven och tar väskan, mobilen... Det kändes som om en del av mig dog där och då. Jag vet inte alls hur lång tid det tog eller hur länge jag låg där efter att dom hade stuckit. Min första tanke som slog mig när jag hade rest på mig var hur jag skulle ta mig in eftersom nycklarna låg i väskan.
Jag bankade på min grannes fönster där jag såg att det lyste. Hon kom och öppnade, lät mig komma in till henne där hon och hennes väninnor tog hand om mig. Barbro, min granne, ringde polisen och sen till sin son, Stefan,  som också bor i huset som är huvudnyckelansvarig. En av väninnorna ringde sin man för att spärra mitt kort. Det hände så himla mycket och kroppen måste ha varit i chock för jag kunde inte ens gråta. Det gick inte. Jag ifrågasatte nästan mig själv att det hade hänt. Jag fick låna telefon att ringa mamma&pappa, och Elli. Elli som hade hört mig skrika, följt av att samtalet bröts, därefter försökt ringa flera gånger utan att få nåt svar. Jag var inte ensam, Ellisen var där. Samtidigt önskar jag att hon hade sluppit höra.

Jag vet inte hur lång tid det tog innan polisen kom. Enligt Barbro var dom rätt snabba. Vi gick in till mig, Stefan följde med som stöd. En av poliserna ställde en massa frågor och känslan var rätt surrealistisk. Jag skulle ju hem och baka inför helgen, vad fan var allt det här?! Gång på gång ifrågasatte jag om det hade hänt eller inte. Hur kunde jag känna mig så lugn? Skulle polisen tro på min historia när jag var så lugn? Tänk om dom trodde att jag ljög... Det var så mycket som flög genom huvudet där vid köksbordet. Strax innan poliserna skulle ge sig av kom mamma&pappa och där och då tror jag chocken släppte. Allt kom på en gång och jag stod i mammas famn och grät högt. Det kändes som om jag skulle gå sönder. Flera gånger under kvällen tänkte jag... "dagen före min födelsedag..." Jag vet inte varför men det var det som gick runt. Jag kommer inte riktigt ihåg hur resten av kvällen tedde sig. Mamma sov iallafall kvar. Jag ville inte lämna lägenheten eftersom nycklarna var väck. Pappa anordnade en slags låsanordning i form av soffbordet och några böcker, innan han åkte hem till Amber.
Mamma och jag satt uppe en stund. Jag kände mig lugn och grät om vartannat, jag förstod nog aldrig riktigt vad som hade hänt samma kväll. Varken mamma eller jag sov speciellt mycket den natten. Jag tror att jag var uppe och kissade säkert 10-15 gånger av vad jag tror var chocken som började släppa.

Dagen efter var min födelsedag. Stefan fixade så att mitt lås byttes, mamma&jag åkte upp till akuten för att göra en rättsundersökning, ner till Telia för att fixa simkort med samma nummer, till jobbet för att träffa Elli. Jag har nog aldrig gråtit så mycket på en dag någonsin. Fy fan.



Det är svårt att förklara tiden efter. Så många människor som fanns där på ett eller annat sätt, det är helt sjukt. Utan er - ni  vet alla vad ni gjorde - hade jag aldrig klarat mig! Jag hade gett upp utan er för fan vad jobbigt det har varit - och fortfarande är. Dom tog min trygghet och kränkningen sen... jag vet inte hur jag ska förklara känslan.

Jag ska försöka skriva ytterligare ett inlägg om tiden efter när jag känner mig redo.

Ni är mina hjältar <3

Jag vet fan inte varför jag fortsätter skriva här. Ibland känns det bara skönt att kunna skriva orden, att inte behöva säga dom högt.
Jag försöker vara stark och när jag är bland människor jag tycker om och älskar så känns det oftast bra. Men så fort jag blir ensam undrar jag hur man lever? Jag känner mig så jävla liten. Vågar knappt sätta fötterna utanför lägenhetsdörren utan någon med mig, så jävla sjukt! Hur fan ska jag klara av jobbet om jag varje gång jag jobbar kväll ska få ångest å hjärtklappning för att ta mig hem!? Känner mig stressad över att hela tiden vara så beroende av andra människor, jag vill inte vara någons belastning.  Försöker hela tiden förtränga att det hänt men det är oftare och oftare som hela scenariot spelas upp i huvudet gång på gång och det blir med tiden mer och mer verkligt.

Mitt i allt händer samtidigt nåt som jag inte upplevt på så jäkla länge, om än nånsin...

"He sees when you're sleeping.
He knows when you're awake.
He knows if you've been bad or good"


Konstigt att barn är rädda för gubben!

Santa Claus is coming to town...

Myskväll med lilltjejen, check! Mitt mosterhjärta svämmar över av kärlek! När hon slänger sig om halsen och ger världens kram och säger mitt namn sådär jäkla gulligt. När hon vid nattningen lägger sig så nära hon bara kan och kramar så hårt hon kan och pussar, ah jag dööööör! <3

Älskar dig sis <3

Snart dags för ny tattoo igen... Pepp som fan!

(http://www.artsnotdead.com/v/vspfiles/photos/PC00036-2.jpg)

Say no more... ;)

Har inte uppdaterat på ett tag för den senaste tiden har varit en riktig bergochdalbana.
Men jag försöker fokusera på nuet. Saker och ting gör inte ont längre på samma sätt. Det finns vissa stunder som det fortfarande kan kännas jobbig men jag har lärt mig att människor inte alltid är vad de utger sig för att vara.
Men just nu vågar jag säga att jag mår bra. Känns riktigt skönt att kunna säga det =)

Jag känner att jag nånstans måste förklara mig. Förklara varför jag mår dåligt. Varför jag beter mig som jag gör just nu. Eller förklara kan bli svårt för jag kan inte förklara något som jag knappt själv förstår.
Det är svårt att förklara känslan av ett bortdomnat och orosfyllt hjärta, blandat med en stress som känns i hela kroppen. Jag önskar att jag bara kunde tagga ner, låta saker och ting ha sin gång och sluta lägga energi på vissa människor. Varför ska det då vara så jävla svårt?! Varför inte bara göra det som är bäst för en själv?
Så jag är ledsen om jag beter mig konstigt, maler om samma saker gång på gång, har humörsvängningar som en jävel. Men just nu är jag i all jävla obalans jag nånsin varit och jag blir fan rädd för mig själv. För hur mycket jag än kämpar så kommer jag inte riktigt upp just nu och när jag tror att jag är påväg uppåt så faller jag igen.
Vad fan? Det är inte jag att vara så.

Människor säger att dom finns där. Det är enkla ord att säga. Men jag vet precis vilka som finns där när det verkligen gäller och det är ni som håller mig flytande. Ni är alldeles underbara <3

Ångest.